Senaste inläggen

Av Linnea - 13 juni 2013 23:24

Jag mötte Cornelia vid Ica. Hon snackade inte med mig speciellt mycket. Hon smsade typ hela tiden och var så osocial att jag blev irriterad på henne. Till slut fick hon ur sig ett litet fniss och tittade upp på mig.
-Vad är det? frågade jag kallt.
-Min kompis Daniel är inte riktigt klok..., skrattade hon.
Jag brydde mig inte ett skit om hennes kompisar. Hon verkade ju hellre vilja smsa med dem än att träffa mig och vara social med mig.
-Har du sett Daniel någon gång? frågade hon.
Jag skakade på huvudet och jag kunde inte bry mig mindre. Jag kunde inte sluta tänka på allt bekymmer. Det var det ända jag kunde tänka på.
-Vill du se en bild på honom?
-Visst..., sa jag för att inte låta allmänt tråkig.
Hon tittade ner i sin mobil igen för att leta efter en bild på honom. Hon log när hon hittade en bild på honom, sen såg hon på mig och vände mobilen mot mig så att jag kunde få se hur han såg ut.
-Här är en skitgullig bild på honom! Är han inte söt? sa hon och log.
Jag såg bilden och en varm känsla spred sig inom mig och jag brydde mig genast mycket mer om honom.
-Vad tyst du blev då! skrattade Cornelia.
-Håll käften! skrattade jag.
-Jaså, blev du lite kär?
-Nej...
Jag bestämde mig för att bara låta allt vara. Det var bättre om jag höll mig borta från honom. Killar är ju idioter, tänkte jag. Man blev bara sårad och jag orkade inte att bli sårad igen efter allt som har hänt.
Mer om Daniel pratade vi inte om. Vi diskuterade istället om festen som vi skulle gå på om ett par veckor.
-Det ska fan bli skitkul! sa Cornelia.
-Nja... Jag är ingen fest-typ..., sa jag.
-Äsch då! Det blir nog inga problem! Ta något riktigt snyggt på dig så att killarna ser dig så kommer allt ordna sig!
Men jag ville inte ha någon kille. Jag ville bara vara jag och inte ha någon kille efter mig som stjäl mitt hjärta och sedan krossar det i tusen bitar.

När vi hade stått och snackat en stund kom Paula ut från Ica. Jag och Paula snackar knappt med varandra längre. Vi är inte ovänner, utan det är bara det att jag tycker att det är jobbigt att umgås med henne eftersom jag tänker på Albin varje gång jag ser henne och det blir bara jobbigare och jobbigare för varje gång vi ses. Jag har inte ens sagt det till henne men jag tror att hon förstod det för hon vet ungefär om hur det ligger till mellan mig och Albin för jag tror att han berättade det för henne.
När Paula fick syn på mig vek hon undan men Cornelia hindrade henne genom att ropa hennes namn. Var hon verkligen tvungen att göra så?!
-Paula! Hur är läget? frågade hon och gav henne en rejäl kram.
-Jo... Det funkar väl antar jag... Fast morsan och farsan har skilt sig och farsan flyttade till någon kärring i USA, svarade hon. Hur är det med dig då?
-Det är bara bra!
Paula såg på mig med en sån där blick som visar omtanke och saknad av en vän men jag vågade inte göra något åt det.
-Ja... Jag måste dra... Vi ses! sa hon och rusade iväg.
Jag, Paula och Cornelia var tre oskiljaktiga vänner som alltid gick runt i vår lilla grupp. Jag saknar det men vågar inte göra något åt det. Det är bara så. Tyvärr.

Hoppas att ni gillade det! :)
/Linnea

Av Linnea - 13 juni 2013 14:51

Början.

-Hur är det? frågade Cornelia.
-Jag vet inte, svarade jag.
-Vad har... har du gjort... med din arm...?
Jag tittade ner på min arm. Menade hon skärsåren?
-Vilket menar du? frågade jag dumt.
-Sluta! Du vet vad jag snackar om! sa hon irriterat och grep tag i min arm. Det sved rejält när hon tog tag i min arm för att ta en närmre titt på skärsåren.
-Du ska inte skära dig för någon dum kille som tror att han är något! sa hon.
Jag teg.
-Vad är det egentligen han har gjort mot dig? Jag vet ju inte allt som hänt.
Jag kom på att jag inte berättat allt för henne. Inte till någon. Det var inte det att jag inte litade på henne, men jag litade inte tillräckligt på mig själv för att berätta det.
-Jag fick reda på att han gillade Paula mer och att jag var hans andrahandsval, sa jag.
-Det vet jag väl, men något mer har hänt. Eller hur?
Jag skakade på huvudet.
-Jo! Det har det visst! Det ser man fan på dig!
Jag teg.
-Vill du berätta? frågade hon försiktigt.
Jag blev tyst en stund och såg ner i marken men efter en stund bestämde jag mig för att berätta.
-Eftersom jag insåg att det låg till så, så ville jag att det skulle ta slut mellan oss. Då våldtog han mig...
-Våldtog han dig!? Den jävla bögen!
Jag blev tyst. Cornelia var tyst med mig.
-Jag går hem nu, sa jag. Jag mår inte så bra.
-Okej. Krya på dig, så ses vi imorgon!
Jag lämnade Cornelia och gick hemåt. Jag började gråta på vägen hem. Jag kunde inte låta bli. Min döda faster sa alltid att man någon gång måste gråta ut även fast man inte har något man är ledsen för. Jag var inte ledsen pga han våldtog mig. Jag var nog mest arg och besviken. Inte på honom utan på mig själv. Sen kan man ju inte gå runt och vara ledsen för en viss sak hela livet! Självklart är jag ledsen för att min faster inte finns mer men hon hade ju cancer så det är skönt att veta att hon inte lider längre. Det är något som gör mig hyfsat glad.

När jag kom hem stod mamma och pappa i köket och lagade mat. Vi skulle ha en familjemiddag som vi sällan brukar ha eftersom pappa ofta är bortrest. Familjemiddagen fick mig att glömma allt. Jag blev genast mycket gladare!

Hoppas ni gillade det! :)
/Linnea

Av Linnea - 12 juni 2013 22:36

Till minne av Daniel.

-Mamma! Kolla min teckning!
Jag släppte blicken från boken och tittade ner på min dotter som satt på golvet och ritade.
-Nej men gud vad fint, hjärtat! sa jag men jag hade absolut ingen aning vad det var hon ritade. Jag försökte fundera ut vad det var hon ritade men det var nästan omöjligt kändes det som.
-Jag är hungrig..., sa hon sen och reste sig upp.
-Gå in till köket så kommer jag strax! sa jag och hon rusade mot köket. Jag reste mig lugnt upp och begav mig mot köket. Jag öppnade kylen och frågade vad hon var sugen på.
-Pannkakor! ropade hon glatt.
-Pannkakor? Det åt vi ju igår! sa jag förvånat.
-Men det är ju så gott att man kan äta det två gånger efter varandra!
Jag stängde kylen, såg på henne och satte mig på knä framför henne.
-Men om det fortsätter såhär så kommer du tillslut rulla fram på gatorna.
-Vadå? Vad menar du?
-Du kommer bli fet om du äter för mycket pannkakor förstår du väl! fnissade jag.
-Vad ska jag äta då? frågade hon irriterat.
-Frukt.
-Frukt? Till middag?
-Nej men jag ska ju göra middag om några timmar så du kan inte äta för mycket nu! Du kan få ett äpple.
Hon nickade och jag gav henne ett äpple.

Jag älskar verkligen den ungen. Hon är så lik sin pappa. Både på utseendet och beteendet. Jag blir nästan tårögd bara när jag tittar på henne! Nu för tiden brukar jag sitta och bara titta på henne när hon ritar eller leker med sina leksaker. Hon har just fyllt fyra. Hon frågar jämt var hennes pappa är. Jag förklarar att han inte kommer tillbaka och sen försöker jag undvika diskutionen. Den ungen är verkligen otrolig! Trotts att hon är så liten förstår hon när jag tycker något är jobbigt att prata om genom att bara titta på mig. Då blir hon tyst och säger inte mer.
Hennes pappa dog för snart fem månader sen. Jag har inte kunnat sova på nätterna sen dess. Jag gråter varje natt för det är så fruktansvärt att inse att han faktiskt inte finns mer. Jag kommer aldrig få se honom igen, aldrig krama honom, aldrig kyssa honom och aldrig prata med honom igen.
Hon vet inte om att han är död, jag vet inte hur jag ska kunna berätta det för henne. Hon är ju så liten, det kommer att krossa henne totalt! Men jag måste berätta det!
-Dani, vad har du ritat där för något? frågade jag.
-Det är jag, du och pappa på stranden. Vi har picknick, svarade hon. Jag fick en klump i magen.
-Kan du skriva våra namn på bilden? frågade hon efter en stund.
-Självklart.
Jag skrev 'Dani, Hedda, Daniel' med stora bokstäver på pappret och gav den sen till Dani.
-Tack!


Jag sitter alltid och tänker på när jag och Daniel träffades för första gången och vår fina tid tillsammans och allt vi gjort tillsammans!
Innan jag träffade honom var jag mycket deprimerad. Jag hade skärt mig i handleden några gånger men inte speciellt överdrivet som vissa gör. Bara några små skärsår. Jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva något trevligt i mitt liv igen. Sen träffade jag en kille som jag verkligen blev förälskad i. Han hette Albin. Men efter ett tag märkte jag att jag bara var ett andrahandsval för han gillade en av mina kompisar men han kunde inte få henne så då tog han mig istället. Han var ännu en idiot av alla andra killar som jag blivit förälskad i.
Efter detta blev jag ännu mer deprimerad och orkade verkligen inte vara glad längre. Sen berättade min kompis om en kille som hon kände som var riktigt schyst.
-Han heter Daniel, sa hon.
Hon visade en bild på honom och jag föll för honom direkt. Men jag vågade först inte göra något åt det för jag var rädd för att bli sårad igen och det är något jag alltid kommer att vara rädd för. Inte bara när det gäller killar, också vänner för jag litar alltid helt enkelt på fel människor.
Efter ett tag orkade jag inte gå runt och tänka på Daniel hela tiden och inte göra något åt det så jag frågade om hans nummer och vi började smsa. Jag minns t.o.m det första smset han skickade till mej. Jag skrev: 'Hej, det är du som är Daniel, va?' och då skrev han: 'Ja, det är jag! Åh... Du är den där söta tjejen som Cornelia snackade om? :) Vad trevligt att du skriver till mej! :3'
Sen smsade vi om olika grejer i flera timmar och likadant dagarna efter det!


Hoppas att ni gillade det! Ett nytt kapitel kommer imorgon! :)
/Linnea

Av Linnea - 11 juni 2013 21:12

Idag är det 44 dagar sen jag och min pojkvän Alexander blev tillsammans! Det är helt sjukt vad tiden går snabbt! Men så är det ju när man har roligt!
Jag och Alexander träffas nästan varje dag och nu på torsdag har min familj bokat någon slags resa under bara torsdagen och fredagen som jag inte vet vad det är eftersom de säger att det är en "överraskning". Sen på måndag ska vi tydligen åka till Spanien under en hel vecka! Jag hade ingen aning om att det var nu på måndag för jag trodde vi hade bokat den resan i mitten av juli!
Problemet är att jag inte kommer kunna träffa Alexander på lite mer än två veckor... :( Ni förstår ju hur jobbigt det är att inte träffa någon på två veckor som man typ träffar varje dag. Det är sjukt jobbigt!

Mamma och pappa sa att jag inte kunde träffa honom under helgen för då ska jag tydligen packa till Spanien. Men jag tänkte att om jag packar imorgon efter skolan så hinner han komma hem till mig och säga hejdå. Plus att idag diskuterade vi att jag tycker att han luktar jättegott och då sa han att jag kunde ta med mig en av hans tröjor till semestern som jag kunde ha när jag saknar honom, så han måste i så fall komma hit och lämna den till mig! Plus att jag har en liten present till honom som jag gärna vill ge till honom innan jag sticker iväg.

Här kommer lite gulliga bilder på Alexander och några bilder på hans super gulliga sms till mig som jag har printscreenat!
/Linnea

Av Linnea - 11 juni 2013 17:38

Hej!
Jag skapade den här bloggen för att kunna skriva min novell och berätta lite om mig själv.

Jag heter Linnea, är snart 16 år och bor utanför Malmö. Min novell kommer innehålla olika kapitel. Jag kommer att lägga ut ett kapitel varje dag, kanske fler om jag har tid och lust. Vet inte exakt hur långa kapitlen kommer vara men vi får väl se! ;)

Jag hoppas att ni kommer att gilla min blogg! Kopiera inte min novell tack! Vill inte att den blir stulen!

Designen på bloggen kommer jag att fixa när jag fixat min dator, dvs om cirka två veckor!

/Linnea

Presentation

Här skriver jag om mig själv och noveller!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
Juni 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Translator

Gästbok


Skapa flashcards