Början.

-Hur är det? frågade Cornelia.
-Jag vet inte, svarade jag.
-Vad har... har du gjort... med din arm...?
Jag tittade ner på min arm. Menade hon skärsåren?
-Vilket menar du? frågade jag dumt.
-Sluta! Du vet vad jag snackar om! sa hon irriterat och grep tag i min arm. Det sved rejält när hon tog tag i min arm för att ta en närmre titt på skärsåren.
-Du ska inte skära dig för någon dum kille som tror att han är något! sa hon.
Jag teg.
-Vad är det egentligen han har gjort mot dig? Jag vet ju inte allt som hänt.
Jag kom på att jag inte berättat allt för henne. Inte till någon. Det var inte det att jag inte litade på henne, men jag litade inte tillräckligt på mig själv för att berätta det.
-Jag fick reda på att han gillade Paula mer och att jag var hans andrahandsval, sa jag.
-Det vet jag väl, men något mer har hänt. Eller hur?
Jag skakade på huvudet.
-Jo! Det har det visst! Det ser man fan på dig!
Jag teg.
-Vill du berätta? frågade hon försiktigt.
Jag blev tyst en stund och såg ner i marken men efter en stund bestämde jag mig för att berätta.
-Eftersom jag insåg att det låg till så, så ville jag att det skulle ta slut mellan oss. Då våldtog han mig...
-Våldtog han dig!? Den jävla bögen!
Jag blev tyst. Cornelia var tyst med mig.
-Jag går hem nu, sa jag. Jag mår inte så bra.
-Okej. Krya på dig, så ses vi imorgon!
Jag lämnade Cornelia och gick hemåt. Jag började gråta på vägen hem. Jag kunde inte låta bli. Min döda faster sa alltid att man någon gång måste gråta ut även fast man inte har något man är ledsen för. Jag var inte ledsen pga han våldtog mig. Jag var nog mest arg och besviken. Inte på honom utan på mig själv. Sen kan man ju inte gå runt och vara ledsen för en viss sak hela livet! Självklart är jag ledsen för att min faster inte finns mer men hon hade ju cancer så det är skönt att veta att hon inte lider längre. Det är något som gör mig hyfsat glad.

När jag kom hem stod mamma och pappa i köket och lagade mat. Vi skulle ha en familjemiddag som vi sällan brukar ha eftersom pappa ofta är bortrest. Familjemiddagen fick mig att glömma allt. Jag blev genast mycket gladare!

Hoppas ni gillade det! :)
/Linnea

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag mötte Cornelia vid Ica. Hon snackade inte med mig speciellt mycket. Hon smsade typ hela tiden och var så osocial att jag blev irriterad på henne. Till slut fick hon ur sig ett litet fniss och tittade upp på mig. -Vad är det? frågade jag kallt. ...

Till minne av Daniel. -Mamma! Kolla min teckning!Jag släppte blicken från boken och tittade ner på min dotter som satt på golvet och ritade.-Nej men gud vad fint, hjärtat! sa jag men jag hade absolut ingen aning vad det var hon ritade. Jag försökt...

Idag är det 44 dagar sen jag och min pojkvän Alexander blev tillsammans! Det är helt sjukt vad tiden går snabbt! Men så är det ju när man har roligt!Jag och Alexander träffas nästan varje dag och nu på torsdag har min familj bokat någon slags resa un...

Hej! Jag skapade den här bloggen för att kunna skriva min novell och berätta lite om mig själv. Jag heter Linnea, är snart 16 år och bor utanför Malmö. Min novell kommer innehålla olika kapitel. Jag kommer att lägga ut ett kapitel varje dag, kans...