Jag mötte Cornelia vid Ica. Hon snackade inte med mig speciellt mycket. Hon smsade typ hela tiden och var så osocial att jag blev irriterad på henne. Till slut fick hon ur sig ett litet fniss och tittade upp på mig.
-Vad är det? frågade jag kallt.
-Min kompis Daniel är inte riktigt klok..., skrattade hon.
Jag brydde mig inte ett skit om hennes kompisar. Hon verkade ju hellre vilja smsa med dem än att träffa mig och vara social med mig.
-Har du sett Daniel någon gång? frågade hon.
Jag skakade på huvudet och jag kunde inte bry mig mindre. Jag kunde inte sluta tänka på allt bekymmer. Det var det ända jag kunde tänka på.
-Vill du se en bild på honom?
-Visst..., sa jag för att inte låta allmänt tråkig.
Hon tittade ner i sin mobil igen för att leta efter en bild på honom. Hon log när hon hittade en bild på honom, sen såg hon på mig och vände mobilen mot mig så att jag kunde få se hur han såg ut.
-Här är en skitgullig bild på honom! Är han inte söt? sa hon och log.
Jag såg bilden och en varm känsla spred sig inom mig och jag brydde mig genast mycket mer om honom.
-Vad tyst du blev då! skrattade Cornelia.
-Håll käften! skrattade jag.
-Jaså, blev du lite kär?
-Nej...
Jag bestämde mig för att bara låta allt vara. Det var bättre om jag höll mig borta från honom. Killar är ju idioter, tänkte jag. Man blev bara sårad och jag orkade inte att bli sårad igen efter allt som har hänt.
Mer om Daniel pratade vi inte om. Vi diskuterade istället om festen som vi skulle gå på om ett par veckor.
-Det ska fan bli skitkul! sa Cornelia.
-Nja... Jag är ingen fest-typ..., sa jag.
-Äsch då! Det blir nog inga problem! Ta något riktigt snyggt på dig så att killarna ser dig så kommer allt ordna sig!
Men jag ville inte ha någon kille. Jag ville bara vara jag och inte ha någon kille efter mig som stjäl mitt hjärta och sedan krossar det i tusen bitar.

När vi hade stått och snackat en stund kom Paula ut från Ica. Jag och Paula snackar knappt med varandra längre. Vi är inte ovänner, utan det är bara det att jag tycker att det är jobbigt att umgås med henne eftersom jag tänker på Albin varje gång jag ser henne och det blir bara jobbigare och jobbigare för varje gång vi ses. Jag har inte ens sagt det till henne men jag tror att hon förstod det för hon vet ungefär om hur det ligger till mellan mig och Albin för jag tror att han berättade det för henne.
När Paula fick syn på mig vek hon undan men Cornelia hindrade henne genom att ropa hennes namn. Var hon verkligen tvungen att göra så?!
-Paula! Hur är läget? frågade hon och gav henne en rejäl kram.
-Jo... Det funkar väl antar jag... Fast morsan och farsan har skilt sig och farsan flyttade till någon kärring i USA, svarade hon. Hur är det med dig då?
-Det är bara bra!
Paula såg på mig med en sån där blick som visar omtanke och saknad av en vän men jag vågade inte göra något åt det.
-Ja... Jag måste dra... Vi ses! sa hon och rusade iväg.
Jag, Paula och Cornelia var tre oskiljaktiga vänner som alltid gick runt i vår lilla grupp. Jag saknar det men vågar inte göra något åt det. Det är bara så. Tyvärr.

Hoppas att ni gillade det! :)
/Linnea

Början.

-Hur är det? frågade Cornelia.
-Jag vet inte, svarade jag.
-Vad har... har du gjort... med din arm...?
Jag tittade ner på min arm. Menade hon skärsåren?
-Vilket menar du? frågade jag dumt.
-Sluta! Du vet vad jag snackar om! sa hon irriterat och grep tag i min arm. Det sved rejält när hon tog tag i min arm för att ta en närmre titt på skärsåren.
-Du ska inte skära dig för någon dum kille som tror att han är något! sa hon.
Jag teg.
-Vad är det egentligen han har gjort mot dig? Jag vet ju inte allt som hänt.
Jag kom på att jag inte berättat allt för henne. Inte till någon. Det var inte det att jag inte litade på henne, men jag litade inte tillräckligt på mig själv för att berätta det.
-Jag fick reda på att han gillade Paula mer och att jag var hans andrahandsval, sa jag.
-Det vet jag väl, men något mer har hänt. Eller hur?
Jag skakade på huvudet.
-Jo! Det har det visst! Det ser man fan på dig!
Jag teg.
-Vill du berätta? frågade hon försiktigt.
Jag blev tyst en stund och såg ner i marken men efter en stund bestämde jag mig för att berätta.
-Eftersom jag insåg att det låg till så, så ville jag att det skulle ta slut mellan oss. Då våldtog han mig...
-Våldtog han dig!? Den jävla bögen!
Jag blev tyst. Cornelia var tyst med mig.
-Jag går hem nu, sa jag. Jag mår inte så bra.
-Okej. Krya på dig, så ses vi imorgon!
Jag lämnade Cornelia och gick hemåt. Jag började gråta på vägen hem. Jag kunde inte låta bli. Min döda faster sa alltid att man någon gång måste gråta ut även fast man inte har något man är ledsen för. Jag var inte ledsen pga han våldtog mig. Jag var nog mest arg och besviken. Inte på honom utan på mig själv. Sen kan man ju inte gå runt och vara ledsen för en viss sak hela livet! Självklart är jag ledsen för att min faster inte finns mer men hon hade ju cancer så det är skönt att veta att hon inte lider längre. Det är något som gör mig hyfsat glad.

När jag kom hem stod mamma och pappa i köket och lagade mat. Vi skulle ha en familjemiddag som vi sällan brukar ha eftersom pappa ofta är bortrest. Familjemiddagen fick mig att glömma allt. Jag blev genast mycket gladare!

Hoppas ni gillade det! :)
/Linnea